Huvudet snurrar och kroppen lider.. När ska de komma, de nya tider? Inspirationen flödar som snart värken dödar. När ska jag få leva, fritt och utan hinder? Gropen blir djupare, mörkare för var dag. Hoppas jag inte försvinner in i ett tomt skal. Galopperande längst ängen, jag drömmer mig bort. Där jag själv står i spiltan, intet stirrande blott. Dagar rinner iväg, skrämmande fort. Om jag så kunde fånga, alla glada ögonblick på kort. Mina nära jag tackar. Så som dom mig backar! Utan er, ner i min grop jag försvinner... In i något mörker jag endast förnimmer. Tacksamhet till er, för ni gör mig hel. Gropen så djup som grävs, jag i alla fall kan andas det lilla som krävs